Dagen börjades med en riktig långprommis med voffsen så de skulle vara tillfreds när vi fixade med skidor o liftkort o sånt. Jag o becca klev upp när mörkret låg runt stugorna och var lagom tillbaks när frukosten stod på bordet..lagomt rödrosiga o varma :)
Sen skulle vi upp till toppen för att åka gondolen ner till dalen o skiduthyrningen detta innebar att vi fick plumsa upp för en j-kligt jobbig väg med två envisa män som vet preeeecis vilken väg som är kortast o lättast..Ja eller hur?? Men upp kom vi till slut o jag vågade åka i gondolen fast jag är så höjdrädd(ja,ja det var mulet,men ändå ;))
Att bli skidekiperad gick ganska lätt och sen upp igen då blev det lite pinsamt.
Jag o tjejerna skulle åka längdskidor och eftersom jag inte stått på längdskidor på över 20år efter en katastrof i början av vårat förhållande så vågade jag inte åka ner till spårcentralen utan vi fick glatt gå ner bärandes på skidorna till vissas fniss..
Jag var rätt så duktig i barn och ungdomens dagar på att åka längd, det gick snabbt och lätt i spåret och  jag skrattade rått åt andras tarvliga försök att stå på benen. Så när jag för över 20år sedan skulle ut o åka skidor i skogarna ihop med  mannen i mitt liv så var jag rätt kaxig. Det skulle jag inte varit, för jag kom inte 100m utan föll som en fura hela tiden och jag gav till slut upp, sparkade av mig skidorna och gick svärandes tillbaka till parkeringen.
Så nu var jag rätt nervös hur det skulle gå. Men efter en lite svajig start så gick det rätt hyffsat. Men balansen var inte den bästa och barna lärde sig att inte åka på spåret brevid, då kan mamman dra med dem i fördärvet*asg* Så till den milda grad att man inte kommer upp själv utan måste få hjälp av snälla män som förstod vårt dilemma. Man har inte krafter kvar att resa sig med när man skrattar så man kiknar, 1 ostadig mamma, o 2 fnittriga tjejor i spåret ja det är bara så att man inte kan rå för att man blockerar hela spåret en lång stund med en salig röra av skidor o stavar o döttrar o mammor.
Men snart kom de gamla talangerna tebax och jag utmanade mig själv med att ta med voffsen i spåret. Så när vi hade käkat lite lunch och hämtat  voffsen så var det dags. De små-inga problem. Ärtan sprang på bra och det gick finfint. Elvira var det lite si o så med men till slut förstod hon hur det funka. Sen det stora eldprovet..Trolla-bulldozer.. Jag ska inte lägga in någon ljudfil här i bloggen, ni får fantisera själva hur det lät när hon drog iväg i hundratioknyck  och ökade o ökade o ökade och jag inte kunde stanna...men när vi till slut stod still så omorganiserade vi oss o Becca var stoppknölen framför oss. Det funkade och hon kom på en ny lek -hoppa hage över skidorna, bakom mig, ibland missade hon o trampade på o det blev tvärstopp!       . . . . 
Men vad kul vi hade och allteftersom så blev vi duktigare o duktigare:)
Mannen o sonen mötte upp oss och vi gjorde en god middag, bastade och myste.