Helgen har varit agility i stora lass. Borde vara gla, men kvar finns bara en unken känsla av missnöjdhet.
Denna gång var det di smås tur att stå i centrum, Trollebus och gammeltanten fick nöja sig med att hålla igång övriga familjen- vilket det klarat med guldstjärna i kanten.
Ärt ut först i hopp och var så okoncentrerad så hon kunde inte ta den enklaste vägdirigeringen utan det blev disk med stort D.

Lite fokusering och omladdning till agilityloppet gjorde att vi var redo.

Ärtgullet var först ut i agilityloppet och satte en fin nolla. Vi hade säkert kunna tjäna in lite tid här och var men hon sprang på fint för att vara en lite för rund Ärta som hittat godispåsen i träningsväskan.

Elvira som då hade sin första start för dagen kändes taggad och redo.
Jag vet ju aldrig vilken typ av hund jag har med mig in på banan när det gäller henne, är det superviran som bara är en förlängning av min tanke eller tokvirr som drabbas av kortslutningar och spatt här och var. Detta är ju så frustrerande.
Men i vilket fall så gick loppet kanon tills näst sista hindret, då tog hon ramen med en disk på posten eftersom vi bara körde på. Jag hade anat en armviftning vid balansen så vi hade ju inte varit nollade ändå så det loppet var ju inget att gråta över. Men det lovade ju ändå gott inför nästa och det sista loppet för hon hade ju nästan varit den förlängda tanken.

Men.....

Inför det loppet händer något både med mig själv och virrepinnen. Kan det vara jag med mina tankegångar som påverkar? En fråga ställd med bara en uns av ironi bakom. Medans jag står vid startområdet så dyker alla nedsättande tankar upp medans ett efter ett duktigt ekipage springer över plan på denna lätta 3 bana.

I detta lopp förvandlas hon till en hoppifnatt vira med en lika fnatti matte. Vi kom runt men med ca. 30 fel pga. hopp på mig. Sedan blev det nog mer fel pga missvisningar och tiden. Skit och blä och urk!
Så nu är det nog dags för en uppryckning av matten som faktiskt får inse betydelsen av negativa tankar och hon får se till att kunna fokusera på det som faktiskt är viktigt just där och just för stunden !

Annars var dagen trevlig med mycket trevligt resesällskap. Jeanette fick lärt sig betydelsen av att kunna sin mobil för att slippa svara- JAG ÄÄÄRR VAKEN! * ASG* Marie är begåvad i mer än att köra hund hon snattrar så att framsätespassagerare inte somnar -DET är bra :) Jessica var väl den som verkligen åstadkom ett riktigt resultat en sm-nolla, grattis till dig :)Att hon överröstade Viran snarkningarna stundtals gjorde inget :)

Ja, Ärtans nollade lopp som jag var så nöjd med, det räckte inte till pinnplats. En aning(ironi?) surt. Men jag försöker vara glad för nollan iaf.

Väl hemma så stupade jag innanför dörren trots trollebus och Lizzies försök till matte samvaro.

Även söndagen innebar lite agilitysamvaro fast på klubbnivå och utan egna doggs. En härlig dag med goa folk där man ser stora framsteg bara på några veckor. Krull matte var med och styrde upp och trots detta gick tiden alldeles för fort. Som tur är hade vi fått urgod hemmabakt fika av Cecilia.
Men redan här kan man ana lite prestations ångest hos en del. Tänk om man hade någon bra lösning på det..

Det får bli ett vinterprojekt tror jag, åtminstone för min egna del.