Satt o kikade på lite gamla bilder och fick då syn på ett videoklipp från en agilitytävling i somras. Jag kommer ihåg känslan i loppet, så härlig:)
Vi hade ett fint flyt o Elvira kunde läsa nummerskyltarna(skämt åsido)
Men det var verkligen ett kanonlopp, visst kunde vi tajta till någon sväng här o möjligtsvis någon liten sväng där oxå. Men ni förstår känslan, vi är ett team, allt jag säger/visar gör hon.....så underbart!
MEN...
Varför blir jag alldeles beklämd när jag ser filmen då? Jo, delvis så ser jag att jag inte alls springer så där fort som jag tror att jag gör, så vilken tur jag har att Viran är snabb o kan emellanåt handlas på håll.
Men jag blir mest beklämd  för att jag minns att känslan ganska snart efter loppet byttes ut i besvikelse, en grymt stor besvikelse. Vårt braiga lopp räckte precis utanför pinnplats just för att det var andra som precis som oss, gjort fina lopp.
Jag kunde inte behålla glädjen av att gjort en finfint lopp TILLSAMMANS med min duktiga bästis utan helt plötsligt så värderades det loppet som ett skitlopp för att det inte resulterade i en bläck-klutt i vår tävlingsbok.
Fatta!!
Hur är man funtad när det bara blir resultat som räknas?
Jag är på något konstigt sätt glad över att det har varit ett sådant motigt år med sjukdomar o annat trist så att jag fått chansen till att komma till insikt om vad som är viktigt för mig.
Hoppas inte att jag kommer tappa bort det igen.
Näe, jag kommer inte göra det!