Är det något jag avskyr så är det inskränkta,stelbenta klimakteriekossor öh, personer som inte kan se annat än till dem själva.
Man måste våga öppna ögonen och se sig omkring, se hur saker och ting ter sig ur någon annans synvinkel.
Allt för att sedan kunna komma fram till en lösning som passar alla parter.
Man kan inte bara se till sig själv hela tiden, eller?

Detta är ju något man uppfostrar barnen till redan från att de är pyttsmå, så vad är det som händer när tanterna är runt 45-65(märkväl 45 inte 38)?

Vad är det som ger dem rätt till att bete sig som om de ägde världen? Att man helt plötsligt slutar att ta hänsyn till andra runt omkring.Vad är det som händer som gör att allt ska passa dem och deras åsikter? Att de har rätt till att vräka ur sig vad som helst?

Jag vet att jag borde visa dem hänsyn och respektera dem i denna så tydligt svåra period i livet. Men jag vill/tänker inte bli en sådan inskränkt gnölkärring så jag kommer att fortsätta diskutera och kompromissa mig fram till lösningar även om det faktiskt innebär att jag inte alltid får som jag vill.